Staten och kommunerna har i årtionden varit njugga mot konstnärer. Från 2009 skall Stockholm följa det avtal som Konstnärernas riksorganisation och staten upprättade 2007. Frågan är om Malmö och Göteborg vågar göra detsamma, skriver de tre folkpartisterna Madeleine Sjöstedt, kultur- och idrottsborgarråd i Stockholm, Helene Odenjung, kommunalråd i Göteborg, och Eva Bertz, kommunalråd i Malmö i Sydsvenskan.
När statens och kommunernas museer anlitar bildkonstnärer till utställningar förutsätts dessa med några få undantag arbeta gratis och utan kontrakt. Det är en kulturpolitisk skandal som har pågått i decennier.
I Konstnärsnämndens rapport Konstnärerna i kulturpolitiken som publicerades i våras skriver rapportförfattaren Per Svensson:
”Endast tre av de till regeringen återrapporteringsskyldiga myndigheterna betalade utställningsersättning under 2004–2005: Moderna museet, Nationalmuseum och Riksutställningar. Genomsnittet för ersättningens storlek ligger på ca 4 000 kr per konstnär.”
Situationen är inte bättre i kommunala konsthallar och museer. Varken Göteborgs eller Malmös konsthallar är kända för att betala bra utställningsersättning. Och även om utnyttjandet av kulturarbetare inte är lika allvarligt inom andra offentligt finansierade kulturverksamheter så är möjligheterna för Sveriges professionella kulturarbetare att försörja sig på sina yrken alldeles för dåliga.
Detta borde vara ett av de mest prioriterade förändringsområdena för kulturutredningen när den presenterar sitt betänkande i slutet av året. Om försörjningsmöjligheterna för konstnärer och kulturarbetare var bättre skulle hela kulturlivet gynnas. Och det är viktigt att påpeka att problemet inte bara är brist på pengar. Problemet är i huvudsak avsaknaden av en fungerande kulturarbetsmarknad.
När grunderna för den svenska kulturpolitiken formades i kulturutredningen 1974 ansåg man att det inte behövdes någon särskild konstnärspolitik. En ständig utökning av det offentliga stödet till kulturen genom nya institutioner, stipendiefonder, kulturstöd, inkomstgarantier och så vidare skulle lösa problemet automatiskt. Staten skulle ta ansvar för konstnärerna, och resten av samhället skulle ha fri dragningsrätt på deras tid och produktioner.
När kulturpengarna sedan inte räckte till skapade staten undantag för kulturarbetare i de generella välfärdssystemen med ursäkten att just kultursektorn skulle ha så speciella förhållanden, istället för att anpassa stödet till kulturen så att kulturarbetsmarknaden integrerades med resten av arbetsmarknaden.
Detta är orsaken till mängder av brister i kultursektorn:
Flera av de konstnärliga utbildningarna har inte haft kurser i småföretagande, trots att småföretagande är det som väntar de flesta kulturarbetarna. Kulturstödet har gynnat stiftelser och föreningar, som är otympliga för att hantera ekonomisk verksamhet, framför verksamheter i företagsform.
Den normala försörjningen för många kulturarbetare har varit arbetslöshetsersättning, trots att de har arbetat. Kulturstödet har dragits ned när verksamheter har fått större intäkter genom att sälja fler biljetter. Och konstnärerna förväntas erbjuda sitt arbete utan ersättning.
Om kvalitetskulturen skall vara en stark kraft i samhället måste den nå fler människor och stärka sina intäkter. Den grundläggande frågeställningen som kulturutredningen och de offentligt finansierade kulturverksamheterna borde ställa sig är nu: Hur kan vi öka människors och de offentliga institutionernas konsumtion av kvalitetskultur på ett sätt som skapar tillväxt i hela kultursektorn?
I Stockholm, där folkpartiet styr över kulturpolitiken, har vi det senaste åren gjort flera viktiga reformer för att förbättra konstnärsperspektivet och tillväxten i Stockholms kulturliv. De kulturverksamheter som stärker sina egna intäkter genom att öka sin publik eller skapa samarbeten med företag och organisationer, får en bonus utöver det ordinarie kulturstödet. Nu i dagarna sjösätter vi också ett resurscenter och en fond med målet att stärka samarbetet mellan kulturaktörer och näringslivet.
Och från och med den 1 januari 2009 kommer Stockholm –Liljevalchs konsthall, Kulturhuset och Stockholms stads andra institutioner som anlitar konstnärer – att som första kommun i Sverige följa det avtal som Konstnärernas riksorganisation och staten upprättade under 2007. Vågar Göteborgs och Malmös socialdemokrater göra samma utfästelse?
MADELEINE SJÖSTEDT
HELENE ODENJUNG
EVA BERTZ
__________________________
intressant?
konstnärer, utställningar,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar